Eftersom det varit mycket svårt att vaccinera mot malaria och omöjligt att utrota de myggor som sprider malariaparasiten till människor har forskare i många år funderat över om man skulle kunna göra myggorna resistenta mot malariaparasiten, och däremd förhindra att de sprids till människor.

Dessa tankar har länge stupat på att man inte vetat hur man skulle bära sig åt för att få de genmodifierade myggorna att tränga ut sina icke-modifierade kusiner. Malariaparasiten innebär nämligen inget större problem för myggorna, så de skulle inte få någon överlevnadsfördel av att vara resistenta.

Nu har emellertid forskare lyckats åstadkomma en DNA-konstruktion som de hoppas ska kunna lösa detta problem: Konstruktionen ser till att honor i alla sina ägg bildar ett gift, som hindrar den normala embryoutvecklingen, såvida inte det befruktade ägget själv bär på samma genkonstruktion, som också bildar ett motgift, som gör att embryot trots allt kan utvecklas.

Eftersom konstruktionen gör att de embryon som bär den har större chans än andra att överleva sin tidiga utveckling ger konstruktionen en överlevnadsfördel, som gör att den sprids i insektspopulationer. När forskarna satte in denna DNA-konstruktion i några bananflugor och lät dem para sig med normala bananflugor tog det bara tio generationer innan de allra flesta flugor bar konstruktionen.

Forskarna spekulerar därför över möjligheten att klistra ihop gener som gör myggor resistenta mot malariaparasiten med denna genkonstruktion, för att på så sätt få malariafria myggor som kan tränga ut sina sjukdomsbärande släktingar.

Även om dessa tankar bara befinner sig på spekulations- och grundforskningsstadiet reser de intressanta frågor om utsläpp och utsättning av genmodifierade insekter i naturen.

Henrik Brändén
Maj 2007
Källa: Science 316: 597 (2007)