Cystisk fibros är en ärftlig sjukdom där epitelceller saknar ett protein som transporterar joner genom cellmembranet. Utan detta protein bildas ett tjockt slem, som bland annat kletar igen andningsvägar och lunga. Sjukdomen leder därför till stora besvär och förtidig död.

Forskare har länge velat behandla denna sjukdom med så kallad somatisk genterapi. Dvs genom att föra in genen för det saknade proteinet i patientens epitelceller. Så att dessa på egen hand börjar tillverka proteinet, och därmed kan börja fungera normalt. Problemet är dock att det är mycket svårt att förmå DNA-molekyler att klättra in i en stor andel av de celler som skulle behöva proteinet. Och att stanna kvar och börja arbeta där.

Man har försökt lösa detta problem genom att sätta in genen i olika amputerade virus, som istället för att bära sina egna gener bär genen för det saknade proteinet och för in det i de celler virusen infekterar. De virus man hittills försökt använda har dock inte visat sig fungera tillräckligt bra.

Forskare har därför på försöksdjur börjat testa en halsbrytande idé. De har börjat med att konstatera att HIV har ett mycket effektivt maskineri för att få en cell att behålla de gener viruset bär med sig. Och att ebolaviruset (bilden) är sällsynt effektivt på att gripa tag i och ta sig in i just de celler (framför allt i lungan) som man skulle vilja behandla hos patienter med cystisk fibros.

Forskarna har därför med diverse trix fått celler att tillverka viruspartiklar vars arvsanlag bara innehåller genen för det protein som saknas vid cystisk fibros, omgiven av de igenkänningssekvenser och gener som HIV-viruset normalt utnyttjar när det sätter in sina gener i värdcellens arvsanlag. Och som på sin utsida bär det protein från ebolaviruset som binder till lungceller, och får dessa att ta upp viruset.

Därigenom får man partiklar som bara innehåller den gen som man vill föra in i patienternas celler, och som inte kan göra något annat än att fastna på och tas upp av de celler, som man vill föra in genen i. Partiklarna innehåller varken ebolavirusets eller HIVs arvsanlag. Partiklarna saknar således alla de gener ett virus behöver för att kunna förökas av en cell.

Försök på både möss och apor visar att dessa partiklar verkligen kan leverera gener till de önskade cellerna. Samtidigt som partiklarna inte visar några som helst tecken på att överleva eller fortplantas därefter.

Forskarna vill därför få tillstånd att testa metoden även på människor, men innan sådana tester kommer igång är det många frågor som måste besvaras. Är till exempel metoden att tillverka de nya partiklarna så stensäker, att ingen av dem får med sig en bit arvsanlag för det protein som kom från ebolaviruset? Ty om sådana partiklar med ebolagener hamnar i patienter som är HIV-infekterade, skulle det kanske kunna hända att de två virusen böt information med varandra. Och åstadkom stammar som förenade de två virusens olika egenskaper.

Om metoden till slut skulle visa sig vara säker kommer den ändå att ha en allvarlig nackdel: De celler som får de nya generna dör efter några månader och ersätts med andra celler. Patienterna måstye därför ges regelbundna behandlingar hela resten av livet. Andra forskargrupper försöker därför hitta sätt att få in de nya generna i de stamceller i lungan, som bildar de nya epitelcellerna.

Henrik Brändén, augusti 2005
Källa: New Scientist 050611
Bilden: Ebolavirus (avlånga) lämnar en lungcell. Foto: Cynthia Goldsmith.