Japanska forskare har visat att man bara behöver slå på produktionen av fyra olika proteiner inne i en vuxen kroppscell, för att denna (i rätt miljö) ska kunna utvecklas tillbaka till en helt ospecialiserad cell, och alltså bli en embryonal stamcell.

Detta kan öppna för helt nya metoder att få fram embryonala stamceller för transplantationer och behandlingar. Celler som inte riskerar avstötas, utan är genetiskt identiska med den som behöver behandling, och som kan tas fram utan att man behöver offra något embryo eller ha  tillgång till obefruktade ägg.

Men en sådan metod  skulle också kunna det göra mycket lättare än idag att klona hela djur, och därmed öka risken att de enstaka läkare som idag försöker klona hela människor skulle lyckas.

Vad forskarna gjorde:
Forskarna började med att läsa andra forskares rapporter och identifiera 24 olika gener för olika styrproteiner, som hade visat sig spela en viktig roll för att celler skulle utvecklas mot eller fortsätta vara embryonala stamceller.

Därefter tog de bindvävsceller (fibroblaster, se bild) från musembryon, förde in gener för alla dessa 24 gener i cellerna och lade dem i samma slags näringslösning som den embryonala stamceller växer i. De såg då att en liten andel av cellerna utvecklades mot något som påminde om embryonala stamceller.

Därefter undersökte de vilka av dessa 24 gener som var nödvändiga för utvecklingen mot embryoonala stamceller: De gjorde då om experimentet men plockade i var experimentomgång bort en av de 24 generna. 

På så sätt kunde de hitta tio gener som föreföll särskilt betydelsefulla. När de förde in bara dessa tio gener i bindvävsceller blev resultatet en kraftigare utveckling mot embryonala stamceller än då alla 24 generna injicerades.

Forskarna fortsatte sedan ett varv till på samma sätt för att undersöka vilka av dessa tio gener som var allra mest betydelsefulla. De kunde då konstatera att det räckte med att kombinera fyra olika gener för att cellerna skulle utvecklas mot embryonala stamceller.

Slutligen testade forskarna dessa fyra gener på bindvävsceller från vuxna möss, och kunde konstatera att de cellodlingar de därigenom fick fram uppfyllde alla de rigorösa krav forskarvärlden ställer på en cellodling för att man ska få kalla den för embryonala stamceller: Cellerna tycktes kunna fortsätta dela sig i det oändliga och de kunde utvecklas till olika celltyper som kommer från alla de tre tidiga embryonala cell-lagren.

Som ett led i detta arbete injicerade de dessa celler i tidiga musembryon. De kunde då visa att dessa celler var fullt kapabla att utföra en fullständigt normal embryo- och fosterutveckling, och utvecklas till vuxna möss. Dessa möss var alltså kloner av den mus, som gett ifrån sig bindvävscellerna.

Vad detta betyder:
Dessa experiment visar alltså att fyra nya styrproteiner är tillräckligt för att i rätt miljö förmå färdigspecialiserade kroppsceller att utvecklas tillbaka till tidiga embryoceller (embryonala stamceller).

Däremot kan detta försök knappast översättas direkt till ett recept för att göra mänskliga embryonala stamceller för terapier. Ty i dessa experiment gavs styrproteinerna till bindvävscellerna genom att man med rätt grova metoder genmodifierade bindvävscellerna och förde in gener för fyra olika styrproteiner i dessa. Under överskådlig tid kommer knappast någon seriös läkare att vilja föra in sådana genmodifierade stamceller i patienter. Av åtminstone två anledningar:

1. Man vet idag inte mycket om vad dessa styrproteiner gör och hur de påverkar cellerna. Risken finns därför att sådana behandlingar skulle kunna ställa till problem som idag inte ens kan förutses.
2. Den metod som användes för att föra in de nya generna i bindvävscellerna har visat sig kunna leda till att de genmodifierade cellerna utvecklats till cancerceller.

Däremot kan man utgå från att ett antal forskare, inspirerade av dessa undersökningar, redan idag arbetar på att försöka utveckla andra sätt att ge dessa fyra styrproteiner till olika vuxna celler. Kanske genom att låta cellerna och embryona bada i dessa proteiner. Kanske genom att hitta något sätt att få c ellerna att slå på avläsningen av sina egna gener för dessa proteiner, eller på något helt annat sätt

Henrik Brändén, september 2006
Källa: Cell 126:652