Grundläggande molekylärgenetik

Allt liv på jorden är genetiskt uppbyggt på samma sätt. Maskrosen i vår gräsmatta, älgen och svamparna i skogen, bakterierna i vår mage och vi själva ”talar” samma genetiska språk. Precis som i ett befruktat människoägg, finns i ett maskrosfrö all information som behövs för att skapa en helt ny individ.

Informationen finns lagrad i vårt DNA. Med hjälp av informationen tillverkas proteiner som bygger upp celler, och som ger oss våra egenskaper. DNA är därför själva fundamentet för vi och alla andra organismer ska kunna leva och utvecklas.

Illustration av en DNA-sekvens som tvinnar ihop sig till en DNA-spiral som packas i kromosomer.
Alla celler i en organism har en kopia av allt DNA. Hos eukaryota organismer finns majoriteten av allt DNA packat som kromosomer i cellkärnan. Illustration och copyright: Gunilla Elam.

DNA byggs upp av dubbla strängar nukleinsyror

DNA är en förkortning av engelskans deoxyribonucleic acid som på svenska översätts med deoxyribonukleinsyra. En DNA-molekyl består av två strängar av nukleinsyror som är tvinnade runt varandra. Strukturen påminner om en repstege och kallas för en dubbelspiral eller en dubbelhelix.

De enskilda enheterna av nukleinsyran är nukleotider. Varje nukleotid består av en sockergrupp (deoxyribos), en fosfatgrupp och en kvävebas. Kvävebasen kan vara antingen adenin, tymin, cytosin eller guanin och förkortas A, T, C, G. DNA-sekvensen “skrivs” ofta med dessa bokstäver.

Kvävebaserna sitter på dubbelspiralens insida och utgör, vid liknelsen med repstegen, stegpinnarna. Med hjälp av vätebindningar kopplar en kvävebas på ena kedjan ihop sig med en kvävebas på den andra. Tillsammans bildar de ett baspar som stabiliserar hela dubbelspiralen. Ofta mäts en DNA-sekvens storlek i hur många baspar den består av.

I ett baspar kopplas alltid kvävebasen A med T, och G med C. Om det sitter ett A på ena DNA-strängen så sitter ett T i den andra. Denna förutbestämda basparning är förutsättning för att DNA ska kunna kopieras och ärvas vidare till nya celler och individer.

Kopieringen av DNA-molekylen börjar med att strängarna separeras och dubbelspiralen öppnas upp. De nya DNA-strängarna byggs upp genom basparning av fria nukleotider med de existerande strängarna som mall. På så sätt bildas när den ena strängen används som mall, en exakt kopia av den andra.

illustration av de kvävebaser som ingår i DNA och RNA.
Kvävebaser som ingår i DNA och RNA. Illustration och Copyright: Gunilla Elam

RNA byggs upp av en sträng nukleinsyra

RNA liknar DNA men skiljer sig på tre sätt. RNA är enkelsträngat, nukleotiderna i RNA innehåller sockermolekylen ribos istället för deoxyribos och kvävebasen uracil (U) istället för tymin (T). Det finns i huvudsak tre sorters RNA i cellen som är direkt inblandade när en gen översätts till ett protein. De förkortas mRNA, tRNA och rRNA.

Det första, mRNA är en arbetskopia av DNA som tillverkas i cellkärnan när en gen transkriberas (läses av). mRNA transporteras sen ut ur cellkärnan till ribosomerna där den används som mall vid proteintillverkningen. mRNA är en förkortning av engelskans messenger RNA som betyder ungefär budbärar-RNA. De aminosyror som sätts samman till proteiner transporteras till ribosomerna av tRNA, som är en förkortning av transport RNA. När aminosyran är på plats klipps tRNA bort av ett rRNA, som är en förkortning av ribosomalt RNA.

Ett genom är allt DNA som finns i en cell, i en individ. Alla celler som individen består av har en kopia av genomet. Hos en eukaryot organism, alltså djur, växter, svampar och protister, är det mesta av allt DNA uppdelat på kromosomer som finns cellkärnan. En mindre del finns också i två av cellens organeller, mitokondrier och kloroplaster. Alla eukaryota celler har mitokondrier, men kloroplaster finns hos växter och alger. Ibland åsyftas bara kärn-DNA när man talar om genomet.

En människas genom är uppdelat på 46 kromosomer som sitter ihop i 23 par i cellkärnan. Bild från Wikipedia.

Dubbel uppsättning kromosomer i de flesta celler

Om vi antar definitionen att endast kärn-DNA räknas till vårt genom, så har vi människor faktiskt två kopior av genomet i våra vanliga kroppsceller. En kopia, det vill säga en uppsättning av alla kromosomer, har ärvts från vardera föräldern. Dessa celler kallas därför diploida. Detsamma gäller många andra organismer som fortplantar sig sexuellt förutom växter som kan vara polyploida. Kromosomparen i en diploid cell är homologa vilket innebär att de innehåller samma gener. Det finnas ändå variation mellan homologa kromosomerna bland annat för att de kan ha olika alleler.

Könscellerna hos oss människor är däremot haploida och innehåller en kopia av genomet. När två könsceller smälter samman under befruktningen så bildas en ny diploid cell som är början på ett nytt liv. Om inte könscellerna varit haploida så skulle antalet kromosomer fördubblas i varje ny generation. Organismer som inte har en sexuell fortplantning, till exempel bakterier, har ett haploid genom.

Inom genomiken studeras hela genom

Genomik syftar till studier och sekvensbestämning (sekvensering) av hela genom. Det första genomet sekvensbestämdes redan 1976 och tillhörde ett RNA-virus. Ett år senare följde ett DNA-virus. Genomet hos virus är små och består av endast några tusen baspar. Det dröjde ungefär 20 år innan tekniken fanns för att sekvensbestämma ett större genom. År 1995 sekvenserade först hela genomet hos en bakterie och sedan hos jäst, som blev det första eukaryota genomet att sekvensbestämmas. Den första växten var backtrav.

Arbetet med att sekvensbestämma vår egen arts genom leddes av Human Genome Organisation (HUGO). Det tog tretton år att avsluta (mellan 1990-2003) och kostade ungefär tre miljarder amerikanska dollar. Förkortat kallas detta massiva arbete för HUGO-projektet. Det blev uppenbart när hela det mänskliga genomet var kartlagt att för att förstå hur det fungerar så behövdes något att jämföra med.

Den andra arten vars genom blev sekvensbestämt var musens, tätt följt av tamhundens. När genomet från tre arter kunde jämföras kunde forskarna konstatera att alla tre har ungefär 20 000 proteinkodande gener som upptar 1 procent av hela genomet.

Hund, Visa, Söt, Djur Porträtt, Ögon, Nos, Huvud

Allt DNA som inte består av proteinkodande gener har tidigare kallats för “skräp-DNA”. Vid jämförelsen mellan de tre arterna upptäckte forskare att en del av vårt “skräp-DNA” var väldigt likt DNA-sekvenser som också fanns hos mus och hund. Det innebär att dessa regioner i genomet har viktiga biologiska funktioner som har bevarats under evolutionen.

Stora delar av genomet styr geners aktivitet

De viktiga biologiska funktionerna som upptäcktes vid jämförelsen av flera arters genom, visade sig vara att styra uttrycket av gener. När en gen uttrycks är den aktiv och ett protein tillverkas. De regioner i genomet som var konserverade mellan människa, mus och hund utgörs i hög grad av så kallade regulativa element. Dit binder proteiner, så kallade transkriptionsfaktorer, som styr geners aktivitet. Skillnader i genuttryck har visat sig ligga bakom mycket av den variation vi ser mellan individer och arter, men kan också skilja en frisk individ från en sjuk.

Med HUGO-projektet lyckades forskare att sekvensbestämma vårt genom. Projektet ENCODE, som på engelska står för Encyclopedia of DNA Elements, är ett uppföljningsprojekt som startades med syfte att också förstå vad DNA-sekvenserna betyder. I de senaste rapporterna från ENCODE så kan så mycket som åttio procent av vårt genom utgöras av DNA-sekvenser som styr geners aktivitet. Ett av målen med ENCODE-projektet är också att förstå vilka sjukdomar som utvecklas till följd av störningar i genuttryck.

Från gen till protein, en schematisk bild som visar hur DNA förhåller sig till RNA, och hur RNA förhåller sig till protein.

Sedan HUGO-projektets dagar har teknikutvecklingen gått i en rasande fart och tusentals andra arters genom har sekvensbestämts – mycket snabbare och mycket billigare. DNA-sekvenserna finns tillgängliga i databaser vilket har utgjort en nyckel för inom många forskningsområden, inte minst biomedicinsk forskning. I öppna databaser finns också information om arters transkriptom och proteom, som är allt RNA, respektive alla proteiner i en cell (vid en viss tidpunkt).

Genomets storlek är inte kopplat till arters komplexitet

En arts komplexitet korrelerar inte särskilt bra med vare sig storleken på arvsmassan eller antal gener. En potatis har till exempel nästan dubbelt så många gener som oss människor och en gran har sju gånger så mycket DNA.

Forskning har visat att hos arter med många gener är majoriteten av dessa så kallade pseudogener, som är icke-fungerande kopior av funktionella gener. Arter med en stor mängd DNA har visat sig ha många så kallade retrotransposoner i genomet. Dessa består av långa upprepningar som inte kodar för någonting men som kan foga in sig på nya ställen i genomet. Vissa arter har också ett stort genom till följd av att hela kromosomer har duplicerats, så är till exempel fallet med vete.

Ofta benämns ett genoms storlek i antal baspar. I tabellen nedanför beskrivs storleken och antalet gener hos några arter vars genom har sekvensbestämts.

ArtGenomstorlek i antal baspar(ungefärligt) Antal generAntal kromosomer
Jästsvamp12 000 0006 60016 (haploid)
Amöba34 000 00013 0006 (haploid)
E.coli-bakterie4 600 0004 3001 (haploid)
Vete16 800 000 00095 00042 (hexaploid)
Gran20 000 000 00028 00024 (diploid)
Bananfluga140 000 00014 0008 (diploid)
Mus2 800 000 00020 00040 (diploid)
Hund2 400 000 00019 00040 (diploid)
Människa3 000 000 00021 00046 (diploid)

Ett kännetecken för eukaryota organismer är att den största delen DNA ligger skyddat i cellkärnan där det ligger virade runt proteiner som heter histoner. Tillsammans rullar DNA och histoner ihop sig till kromatin som bygger upp kromosomer.

Illustration av en eukaryot cell som har DNA packat i kromosomer inuti cellkärnan.
Eukaryota organismer har den mesta av sitt DNA packat i kromosomer inuti cellkärnan. Illustration och copyright: Gunilla Elam.

Olika arter har olika antal kromosomer

De flesta djur har en dubbel uppsättning kromosomer i sina vanliga kroppsceller, en uppsättning har ärvs från vardera förälder. Cellerna är då diploida. Alla celler är diploida förutom könscellerna som är haploida och bara innehåller en uppsättning kromosomer. Vissa växter kan vara polyploida med tre eller fler homologa kromosomer.

Olika arter har olika antal kromosomer. Vi människor har 46 kromosomer som bildar 23 kromosompar i diploida celler. I de haploida könscellerna finns 23 kromosomer. När vi får barn så ärver det 23 kromosomer från vardera föräldern som paras ihop två och två i en diploid cell.

Bild av en persons alla kromosomer.
Människor har 46 kromosomer som bildar 23 kromosompar. Denna karyotyp (=bild av en individs kromosomer) kommer från en man vars könskromosomer nere till höger i bild består av två olika, en X- och en Y-kromosom. Källa: Wikipedia.

Könskromosomer bestämmer det biologiska könet

Hos oss människor bestämmer det 23:e kromosomparet individens biologiska kön och kallas därför könskromosomer, eller allosomer. Alla de andra 22 par kallas för autosomala kromosomer. I ett autosomalt kromosompar har kromosomerna samma gener men kan ha olika alleler. Eftersom de har samma gener kallas de för homologa kromosomer.

Det finns två olika system för könskromosomer i djurvärlden. Det system som människor och de flesta andra däggdjur har, baseras på X-, och Y-kromosomer. En kvinna har två X-kromosomer och en man har en X- och en Y-kromosom. X kromosomen är mycket större och innehåller fler gener än Y-kromosomen.

Hos fåglar, fjärilar och en del fiskar heter könskromosomerna Z och W, och det är honorna som har två olika medan hanarna har två Z. Hos vissa djurarter bestäms könet också av yttre faktorer som till exempel temperatur eller hormonnivåer runt det befruktade ägget.

Mitokondrier och kloroplaster är båda organeller som förser cellen med energi. Kloroplaster sköter fotosyntesen och finns bara hos alger och växter, medan mitokondrier finns i cellerna hos alla eukaryota organismer. Enligt den så kallade endosymbiontteorin härstammar kloroplaster och mitokondrier från frilevande bakterier som för miljarder år sedan togs upp av en encellig organism. Tillsammans utvecklades de till eukaryota organismer. Ett starkt bevis för att detta har skett är att organellerna har sitt eget DNA som dessutom påminner om en bakteries.

Illustration av en djurcell och en växtcell med cellkärnan, mitokondrier och kloroplaster utpekat.
I cellkärnan finns det mesta av eukaryot organisms DNA men ett mindre antal gener finns i mitokondrier och kloroplaster. Illustration och copyright: Gunilla Elam.

Mitokondrie-DNA ärvs på mödernet

Mitokondrien är en organell som spelar en viktig roll i cellens ämnesomsättning. Genom att bilda adenosintrifosfat (ATP) förser mitokondrierna cellen med energi som sedan används till cellens många processer. Varje cell har flera mitokondrier. De celler som kräver mer energi till sina funktioner, till exempel muskelceller hos djur, kan ha tusentals mitokondrier.

I mitokondrien finns så kallat mitokondrie-DNA som förkortas mtDNA, och som innehåller ett mindre antal gener. Hos människa består mtDNA av ungefär 37 gener utspritt på 16 000 baspar. mtDNA ligger förpackat i en enda ringformad struktur. De flesta gener i mtDNA kodar för tRNA, rRNA och proteiner som används till mitokondriens egna funktioner.

Till skillnad från kärn-DNA som ärvs i lika delar från båda föräldrarna, så ärvs allt mtDNA från mamman. Det beror på att mitokondrierna ligger strax utanför ”huvudet” i en spermie och tas aldrig upp av äggcellen under befruktningen. Eftersom mtDNA inte är skyddat av cellkärnans membran, och inte omfattas av ett lika sofistikerat reparationssystem, uppstår lättare skador, och därmed mutationer på mtDNA.

Kloroplast-DNA kodar för fotosyntes-gener

Kloroplaster innehåller klorofyll och har som främsta uppgift att utföra fotosyntes. Under fotosyntesen omvandlar växter och alger med hjälp av solens energi koldioxid och vatten till kolhydrater och syre. I kloroplasterna finns så kallat kloroplast-DNA som innehåller ett hundratal gener fördelade över ungefär 120 000 – 170 000 baspar. De flesta gener kodar för proteiner som ingår i kloroplastens egna funktioner.

Långt ifrån allt DNA är “kodande”, alltså innehåller information om hur proteiner ska tillverkas i cellen. Generna är de enheter som innehåller sådan information och dessa utgör, hos oss människor, ungefär 1,5 procent av allt DNA. Övrigt DNA kallades tidigare för “skräp-DNA”. Men nu vet vi att stora delar av de DNA-sekvenser som inte kodar för proteiner ändå är viktiga och styr bland annat geners aktivitet.

Gener har instruktioner till proteintillverkningen

En gen består av ett antal exoner, introner och framför varje gen finns en promotor. När en gen transkriberas (läses av) startar det med att RNA-polymeras II binder till promotorn. RNA-polymeras II är det enzym som är själva motorn bakom transkriptionen.

Ett nätverk av reglerande proteiner, bland annat transkriptionsfaktorer, påverkar RNA-polymeras II på olika sätt. På så sätt styr reglerande proteiner genuttrycket, det vill säga hur mycket mRNA, och senare protein, som ska tillverkas. Transkriptionen avslutas när RNA-polymeras II kommer fram till en stopp-sekvens.

Både exoner och introner läses av under transkriptionen (DNA till RNA), men alla introner klipps bort innan translationen (RNA till protein). Exonerna är de enheter i genen som innehåller information om hur ett protein ska tillverkas. Det DNA som finns i genens introner översätts inte till aminosyror som bygger upp proteiner.

Illustration av en gen som kodar som genom transkription översätts till ett RNA som används som mall för att bilda ett protein.
En gen består av en ett antal exoner och introner. Framför genen sitter en promotor där transkriptionen av genen startar och ett mRNA bildas som sedan används som mall vid proteintillverkningen. Illustration och copyright: Gunilla Elam.

Tre och tre utgör nukleotiderna i en exon ett så kallat kodon. Varje kodon översätts under proteintillverkningen till en viss aminosyra. Till exempel så översätts AAG till aminosyran lysin och CGA till alanin. Sekvensen AAGCGA resulterar under proteintillverkningen i att lysin sätts ihop med alanin. På så sätt monteras aminosyror ihop som ett långt pärlband till ett protein. Tre kodon översätts inte med en särskild aminosyra utan är en signal för att proteinet är färdigt.

Icke-kodande DNA har många funktioner – kända och okända

Här följer några exempel på kända funktioner hos icke-kodande DNA.

  • RNA-molekyler som är viktiga för proteintillverkningen. Vissa delar av DNA blir transkriberat så att ett funktionellt RNA, inte ett protein, är slutprodukten. Till dessa hör transport-RNA (tRNA) och ribosomalt-RNA (rRNA) som sköter transporten och ihopkopplandet av aminosyror till proteiner.
  • RNA-molekyler som är viktiga för genuttrycket. En del RNA-molekyler påverkar genuttrycket, det vill säga hur mycket av ett protein som ska bildas och när. I en process som kallas RNA-interferens hämmar RNA-molekyler genuttrycket genom att förstöra mRNA-molekylen innan proteintillverkningen hinner starta. 
  • Reglerande element som påverkar genuttrycket. Dessa element utgörs av DNA-sekvenser som ofta, men inte alltid, finns nära genen den styr. Små proteiner som kallas transkriptionsfaktorer fäster till de regulativa elementen och påverkar när en gen ska transkriberas.
  • Icke-kodande DNA vars funktion inte är helt kartlagd.
    • Introner är icke-kodande delar av gener som klipps bort innan proteintillverkningen.
    • Pseudogener är gener som inte längre transkriberas och har mist sin funktion.
    • Repetitiva element är upprepningar av en viss DNA-sekvens.
    • Telomerer är ”ändarna” på kromosomerna. Vid varje celldelning kopieras kromosomerna i en process som inte förmår att kopiera de allra yttersta delarna. Telomerer innehåller repetitiv DNA-sekvens som skyddar resten av DNA-sekvensen

När en gen läses av kallas det att den transkriberas, och processen kallas för transkription som betyder ungefär “skriva om”. Under transkriptionen skrivs den genetiska informationen som finns lagrat i DNA om till RNA. Slutprodukten vid transkriptionen är ett budbärar-RNA som kort brukar benämnas mRNA, där “m” står för engelskans messenger som betyder just budbärare.

Både DNA och RNA är nukleinsyror men till skillnad från DNA som är dubbelsträngat, består RNA av en enkel sträng. DNA och RNA skiljer sig även åt genom att DNA har nukleotiderna (A), tymin (T), cytosin (C) och guanin (G), men hos RNA har uracil (U) ersatt tymin (T).

En arbetskopia av DNA tillverkas i form av RNA

Transkriptionen startar med att ett stort enzym som heter RNA-polymeras II binder till genens promotor. För att enzymet ska hitta rätt startställe krävs det att en så kallad transkriptionsfaktorer som heter TFIID, har bundit dit först och visar vägen. Till TFIID binder fler transkriptionsfaktorer som gör att transkriptionen kan starta. En transkriptionsfaktor, TFIIF, har då öppnat upp den dubbelsträngade DNA-molekylen och gjort den tillgänglig för transkription. Enzymet rör sig sedan längs med båda strängarna och tillverkar RNA-kopior av dessa.

Byggstenarna till transkripten är fria nukleotider som finns i cellkärnan. Dessa kopplas till nukleotiderna i de separerade DNA-strängarna enligt basparsprincipen där C alltid binder till G, och A till T (i DNA) eller U (i RNA). När den ena strängen används som mall, bildas en exakt kopia av den andra.

Enzymet RNA-polymeras II är motorn bakom transkriptionen som leder till att en kopia av en gen tillverkas i form av ett RNA. Copyright: Gunilla Elam.

Efter transkriptionen förfinas mRNA-molekylen

I en eukaryot organism måste mRNA-molekylen transporteras ut ur cellkärnan till cytoplasman. Där finns ribosomerna som sköter proteintillverkningen. mRNA kan ta sig över cellkärnans membran genom små porer. För att inte den nytillverkade och instabila mRNA-molekylen ska skadas och brytas ned under transporten så monteras några extra nukleotider på ändarna på molekylen.

Innan mRNA-molekylen är klar för translationen klipps också alla introner bort genom så kallad splitsning (splicing på engelska). För vissa gener klipps även en eller flera exoner bort i en mekanism som heter alternativ splitsning. Genom alternativ splitsning ändras transkriptet och samma gen kan ge upphov till flera olika proteiner.

I texten ovan beskrivs transkription av kärn-DNA hos eukaryota organismer. När de gener som finns i mitokondrier och kloroplaster transkriberas så sker både det och translationen (proteinsyntesen) på plats i organellen. Hos de encelliga prokaryota organismerna, bakterier och arkeér, som saknar cellkärna sker transkription och translation i cytosolen.

Vid translationen tillverkas proteiner efter de instruktioner som finns i generna. Proteinfabrikerna kallas ribosomer och är en av cellens organeller. Eftersom instruktionerna är “fast” inne i cellkärnan så bildas en arbetskopia i form av ett mRNA under transkriptionen. När kopian är klar att användas så transporteras den ut från cellkärnan till ribosomerna.

Tripletter av genetisk kod översätts till aminosyror

Proteiner byggs upp av 20 olika aminosyror. I arbetskopian mRNA finns information om vilka, och i vilken ordning, aminosyror ska monteras ihop till ett protein. mRNA består liksom DNA av nukleotider. Tre och tre översätts nukleotiderna i ett mRNA till en viss aminosyra. En triplett kallas för ett kodon. Tripletten AGC översätts med aminosyran serin, och AAG med lysin. Om dessa kodon följer varandra i mRNA (AGCAAG), sätts serin samman med lysin. Beroende på ordningsföljden av kodon, fortsätter ribosomerna att sammanfoga aminosyrorna tills ett så kallat stopp-kodon (UAA, UAG eller UGA) kommer. Då avslutas proteintillverkningen.

Förutom mRNA är två andra RNA-molekyler viktiga för proteintillverkningen: transport-RNA (tRNA) och ribosomalt RNA (rRNA). När ribosomen rör sig över RNA-molekylen, ett kodon i taget, och kopplar ihop aminosyror så transporteras de dit av tRNA. tRNA består bland annat av ett så kallat antikodon som binder komplementärt till mRNA-molekylen. När aminosyran är på plats klipps tRNA bort med hjälp av rRNA.  

Illustration av hur ribosomer tillverkar proteiner med mRNA som mall.
Ribosomerna tillverkar ett protein med mRNA som mall. tRNA transporterar aminosyrorna och klipps bort med hjälp av rRNA när aminosyran är på plats. Illustration och copyright: Gunilla Elam.

Aminosyrorna som bygger upp proteiner

Det finns totalt 20 aminosyror i levande organismer. Alla aminosyror består av en aminogrupp (NH2), en karboxylgrupp (COOH), en metylgrupp (CH) och en kolvätekedja som brukar kallas R och som är specifik för varje aminosyra.

Varje aminosyra har två olika förkortningar. Den ena typen av förkortning består av en enda bokstav och den andra förkortningen av tre bokstäver. I tabellen nedan finns namnen på aminosyrorna, hur de förkortas och vilket RNA kodon som översätts till vilken aminosyra. Flera kodon kan översätts med samma aminosyra.

Namn på aminosyraEnbokstavs-förkortningTrebokstavs-förkortningRNA kodon
AlaninAAlaGCU, GCC, GCA, GCG
ArgininRArgCGU, CGC, CGA, CGG, AGA, AGG
AsparaginNAsnAAU, AAC
AsparaginsyraDAspGAU, GAC
CyteinCCytUGU, UGC
FenylalaninFPheUUU, UUC
GlutaminQGlnCAA, CAG
GlutaminsyraEGluGAA, GAG
GlycinGGlyGGU, GGC, GGA, GGG
HistidinHHisCAU, CAC
IsoleucinIIleAUU, AUC, AUA
LeucinLLeuUUA, UUG, CUU, CUC, CUA, CUG
LysinKLysAAA, AAG
MetioninMMetAUG
ProlinPProCCU, CCC, CCA, CCG
SerinSSerUCU, UCC, UCA, UCG, AGU, AGC
TreoninTTreACU, ACG, ACA, ACG
TryptofanWTrpUGG
TyrosinYTyrUAU, UAC
ValinVValGUU, GUC, GUA, GUG

De essentiella aminosyrorna får vi genom maten

De nio aminosyror som listas nedan kan vi människor inte tillverka själva. Dessa kallas essentiella eftersom det är livsnödvändigt att vi får i oss dem genom maten vi äter.

Illustration och copyright: Gunilla Elam.
  • Fenylalanin
  • Isoleucin
  • Leucin
  • Lysin
  • Treonin
  • Tryptofan
  • Valin
  • Metionin
  • Histidin