Bladmögel från 150 år gammalt växtmaterial analyserat

Få växtskadegörare har påverkat mänskligheten mer än Phytophtora infestans, en svampliknande organism (en oomycet) som orsakar bladmögel och brunröta på potatis. Eftersom den liknar en svamp men närmast är släkt med brunalger och kiselalger kallas den ibland för algsvamp.

Algsvampen kom till Belgien 1845 via infekterad potatis från USA och spred sig snabbt till andra delar av Europa. I Irland fick patogenens intåg katastrofala följder. De förstörda potatisskördarna ledde till att uppskattningsvis en miljon människor dog av svält och minst lika många emigrerade.

Algsvampen tros härstamma från Tolucadalen i Mexiko där den infekterar vilda potatissläktingar. Här är också dess genetiska variation som störst. I övriga delar av världen dominerade fram till slutet av 1970-talet en enda variant av algsvampen kallad US-1. Forskare har nu analyserat DNA från 150-170 år gammalt herbariematerial infekterat med algsvampen. Materialet hade samlats in i olika delar av världen mellan åren 1845 och1896. Detta herbariematerial har forskare nu jämfört med moderna varianter av algsvampen och två närbesläktade arter.

Eftersom US-1 var så vanlig under 1900-talet har man länge trott att det var denna variant av algsvampen som orsakade utbrottet under 1800-talet. Nu har DNA-analyser visat att så inte är fallet. Forskarna har valt att kalla den variant som orsakade 1800-talets epidemi för Herb-1. Den tycks vara utdöd, men kan enligt forskarna finnas kvar på något ställe i världen. Det finns inget i arvsmassan hos Herb-1-varianten som tyder på att den skulle ha varit särskilt aggressiv. Den saknar till exempel gener som finns i moderna varianter som lyckats överlista växters försvarsmekanismer. Av DNA-analyserna att döma verkar Herb-1 ha varit betydligt beskedligare än de varianter som idag orsakar skador för 10-tals miljarder kronor per år. Troligtvis var det så att de potatissorter som odlades på 1800-talet var mer känsliga för algsvampen än dagens sorter.

Marie Nyman

Källa:Yoshida et al, eLife 2:e00731 (2013); Birch & Cooke, eLife 2:e00954 (2013)