Genterapi används för att behandla genetiska sjukdomar och tillhör gruppen avancerade läkemedel. Vid den hittills mest använda formen av genterapi levereras en fungerande gen till celler för att producera ett protein som saknas eller inte fungerar. Det kan liknas vid en transplantation där en ny gen förs in i kroppen istället för ett nytt organ.
För att den nya genen ska komma på plats inne i mottagarcellerna används oftast en virusvektor som transportör. En virusvektor är ett virus som modifierats så att det inte orsakar sjukdom. Det finns även andra former av genterapi, till exempel de där oligonukleotider används för att tysta sjukdomsalstrande gener.
De senaste åren har även genterapier som baseras på gensaxar (som t.ex. CRIPSR/Cas9) utvecklats som bland annat korrigerar sjukdomsalstrande mutationer, men ingen sådan genterapi har ännu godkänts. I avsnittet som följer täcks bara historien om hur den genterapi som bygger på att en ny gen förs levereras till celler, har utvecklats.
Förhoppningar och bakslag när genterapier utvecklas
1970- och 1980-talen, idén om genterapi formuleras
Det första experimentet som visade att DNA kunde injiceras till mänskliga celler och där kompensera för en brist i cellen presenterades i den vetenskapliga tidskriften Nature 1971. Experimentet gjordes inte i en levande människa utan in vitro, det vill säga med celler som odlats i laboratorium. Året därefter myntades termen genterapi för första gången i en artikel i Science. Artikeln sådde en förhoppning om att man i framtiden skulle kunna bota i stort sett alla genetiska sjukdomar med genterapi. Under 1980-talet arbetade forskare inom genterapiområdet främst med att försöka få virusvektorer att fungera och foga in rätt gener i rätt celler på ett säkert sätt.
I slutet av 1980-talet fick patienter för första gången injektioner med celler som genmodifierats med hjälp av virusvektorer. Det var i det här fallet inte fråga om genterapi i ordets rätta bemärkelse, eftersom syftet inte var att föra in en ny i behandlingssyfte. Istället var cellerna så kallade tumörinfiltrerande lymfocyter som modifierats med en markörgen som gjorde det möjligt för forskarna att urskilja dem från andra celler. Studien var viktig för genterapiområdet eftersom den visade att patienterna tolererade de genetiskt modifierade cellerna.
1990-talet, genterapi testas men är inte säker
1990 behandlades den första patienten med genterapi. Patienten led av en typ av svår kombinerad immunbrist som förkortas SCID-ADA. Sjukdomen orsakas av mutationer i genen ADA som leder till en enzymbrist och ett outvecklat immunförsvar. Med genterapin fick patienten en ny fungerande ADA-gen med den omedelbara effekten att immunförsvaret fungerade bättre. Trots det positiva resultatet var det kliniska försöket inte helt lyckat. Förhoppningen med genterapi är att det ska röra sig om ett enda behandlingstillfälle, och att de modifierade cellerna sedan ska dela sig så att den nya genen kopieras vidare till nya celler vid celldelningen. I det första försöket att behandla med genterapi blev det inte så utan effekten avtog med tiden.
År 1999 kom det första stora bakslaget för forskningsfältet när en ung patient avled i ett kliniskt försök till följd av genterapi. Dödsorsaken var att flera av patientens organ kollapsade när immunförsvaret reagerade kraftigt på den virusvektor som användes. Detta trots att viruset som användes var modifierat och försvagat. Efter dödsfallet startade en debatt om riskerna med genterapi och berörda myndigheter blev mer restriktiva med att utfärda tillstånd för kliniska prövningar.
2000-2010-talen, metoder förfinas och de första genterapierna godkänns
År 2000 kom så det stora genombrottet som visade att genterapi faktiskt fungerade och att effekten kan vara bestående. Återigen var det en svår kombinerad immunbristsjukdom som var i fokus, men en annan typ denna gång som kallas för SCID-X1. Efter genterapin fick patienterna ett normalt fungerande immunförsvar och effekten höll i sig. Studien ansågs länge vara den succé som forskningsfältet väntat på, men tyvärr fick historien skrivas om några år senare. Vid en uppföljningskontroll visade det sig att flera patienter utvecklat cancer till följd av att den virusvektorn som använts vid genterapin aktiverat gener som stimulerar celldelning.
Under resterande delen av 2000-talet arbetade många forskare med att utveckla säkra virusvektorer. Samtidigt blev Kina först i världen med att godkänna en genterapi för en cancerform som drabbar huvud och hals. Det dröjde nästan ett årtionde tills EU marknadsgodkände den första genterapin, och ända till 2017 innan USA gav ett godkännande.
2020, många kliniska prövningar av genterapier pågår
Nu, femtio år sedan de första tankarna om genterapi formulerades, har tekniken och kunskapen nästan hunnit ifatt de förhoppningar som fanns redan då. Utvecklingen av genterapier har verkligen tagit fart och runtom i världen pågår ett stort antal kliniska prövningar. Länge var de monogena sjukdomarna i fokus vid utvecklandet av genterapier, men nu har de kompletterats av olika typer av cancersjukdomar. Sju genterapier är redan godkända inom EU. Bland dessa finns nu en fungerande genterapi för SCID-ADA som till skillnad från den som testades 1990 ger en bestående effekt.
