Digital information om DNA-sekvenser och organismers hela arvsmassa som finns i publika databaser är fritt tillgänglig för alla. Det kan ses som ett forskningssamarbete på global nivå och en allmännyttig verksamhet.
FN:s konvention om biologisk mångfald är ett globalt avtal om bevarande och hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden. Nagoyaprotokollet är ett tilläggsprotokoll till konventionen som reglerar tillträde till genetiska resurser och rättvis fördelning av vinster som kan uppstå vid användandet av dem. Protokollet gäller både kommersiell och icke-kommersiell forskning och regleras på nationell nivå.
En fråga som för tillfället diskuteras är om den digitala informationen som finns i öppna databaser är att jämställa med fysiska genresurser som till exempel en växt. Det skulle innebära att om det land varifrån den genetiska resursen kommer är part till Nagoyaprotokollet och har en tillträdeslagstiftning måste den forskare som i sina studier vill använda en DNA-sekvens i en databas ansöka om förhandsgodkännande och ingå ett avtal med det landet. En eventuell nytta ska fördelas på ett rimligt och rättvist sätt enligt överenskomna villkor.
Vid konventionens partskonferens i december 2016 beslutades att en expertgrupp skulle tillsättas. Gruppen ska bland annat identifiera olika typer av digital sekvensinformation som är relevanta för konventionen och Nagoyaprotokollet och analysera eventuella konsekvenser av användningen av digital sekvensinformation för konventionens mål och protokollets syfte.
Diskussioner om digitala sekvenser och genetiska resurser förs även inom det internationella växtgenetiska fördraget för jordbruk och livsmedel. Genom fördraget kan växtförädlare och andra användare få ett förenklat tillträde till genetiska resurser av 64 av världens viktigaste jordbruksgrödor. Fördraget garanterar att ursprungsländerna får del av de vinster som kan uppstå när genresurserna används.
I september 2017 lämnade EU och dess medlemsstater synpunkter på konventionens meddelande (notifiering) om digital sekvensinformation. EU påpekade bland annat att digital sekvensinformation är mycket värdefullt för bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald. Vidare uppmärksammades konventionen på vikten av publicering och tillgång till denna information för icke-kommersiell forskning.
Även inom Världshälsoorganisationens ramverk för pandemiska influensavirus (Pandemic Influenza Prepardness Framework) är frågan aktuell. Influensaövervakningen för både säsongsinfluensa och pandemisk influensa är beroende av sekvensinformation. Det pågår för tillfället ett arbete för att undersöka om den globala influensaövervakningen (Global influenza surveillance and response system) kan bli ett så kallat ”specialized international instrument” inom Nagoyaprotokollet. Detta för att tiden mellan selektion av vaccinstammar och produktion måste vara snabb och förhandlingar med ursprungsländerna kan ta tid.
Information om olika typer av organismer på DNA-nivå finns idag i databaser och användningen av dessa databaser genomsyrar i princip alla grenar av den moderna biologin. Den digitala sekvensinformationen används bland annat för att studera evolution och biologisk mångfald. Den används vid grundläggande studier av hur en gen eller en hel organism fungerar och för att producera till exempel läkemedel, vaccin och andra industriella produkter. Digital sekvensinformation är också av stor vikt vid identifieringsarbetet inom CITES, den globala miljökonventionen vars syfte är att reglera internationell handel med hotade vilda arter av djur och växter.
Under 1970-talet då information om DNA-sekvenser började publiceras i den vetenskapliga litteraturen sattes publika databaser upp för att lagra och organisera informationen. Idag kräver många vetenskapliga tidskrifter att sekvensinformationen deponeras i någon av de publika databaserna för att en artikel ska publiceras.
Det finns över 1 500 databaser med sekvensinformation. Den största är International Nucleotide Sequence Database Collaboration (INSDC). Det är ett samarbetsprojekt mellan Storbritannien, Japan och USA som finansieras av respektive land. Den digitala sekvensinformationen i dessa databaser ökar exponentiellt och har nästan fördubblats de senaste fem åren. Sökmotorn för den databas som sköts från Storbritannien används över tolv miljoner gånger per månad. All information i INSDC:s databaser är fritt tillgänglig.
En genetisk resurs kan vara en växt, ett djur eller delar av en växt eller ett djur som frön, sporer eller spermier. Det kan också vara jästceller, virus eller bakterier.
Källor: AHTEG on Digital Sequence Information on Genetic Resources (www.cbd.int); Submission by the EU and its member states to CBD Notification 2017-037: Views on potential implications of the use of digital sequence information on genetic resources; Implementation of the Nagoya protocol and pathogen sharing: public health implications, WHO.
